Exkursionen till Lockneby och Ragunda 8-10 augusti 2007
Av Inge Kvist


 
Tonys buss kom och hämtade oss vid dörren klockan sju. Ilastning med bagage och barnvagn, sedan Nås och Vansbro. Och så var vi 25 pers embarkerade i det vackra vädret. Första stopp i Siljansfors. Fika, men var fanns Sivs berömda smörgåsar? Kvar i Vansbro!

Nästa anhalt på glest trafikerade vägar blev Sveg, där lunchen väntade. En gigantisk björn av trä står och lurar vid torget, men vi hann inte fotografera giganten utan fortsatte rakt norrut till fikat i Lockne. Våfflor med mylta, jordgubbar eller hallon väntade. Och så blev det besök i det nyöppnade museet, där vi blev informerade av tvenne duktiga guider om det enorma nedslaget av meteoriten så där en 455 miljoner år tillbaka. Det var på den tiden som Sverige var en del av Pangea och låg söder om ekvatorn och var täckt med vatten. En instruktiv film om det tänkta förloppet var ytterst illusorisk. Roligt att man satsar resurser om detta dramatiska skeende här i glesbygden.

Nu åkte vi vidare till resterna av nedslagsplatsen. Men det existerar ingen grop längre, däremot finns det en höjd med spridda stenar av olika brecciafragment plus en massa kalkstensföreningar. Vi plockade förstås lämpliga stenar och fick lite närmare bekantskap med dessa brecciamineraler som består av skarpkantiga mineralstycken, sammankittade av värmen från nedslaget. Det var jobbigt att gå i den tryckande värmen på den nästan 2 kilometer långa och smala stigen, men ntressanta tavlor med upplysningar gav oss välbehövliga raster.

Siv berättade, på väg till hotellet i Östersund, om olika namn i den jämtlänska ortfloran. Vi fick också upplysning om vilka alternativa aktiviteter som kunde bjudas för oss under morgondagen. Nu kom vi fram till hotellet Älgen vid sextiden, men vi blev inlogerade i Jemtlandia mitt emot på gatan, där vi konfronterades med en nymodighet till dusch: man skulle fälla fram en vägg och bakom den fanns själva duschslangen. Fungerade utmärkt.

Middag vid sjutiden. Många satte sig ute i värmen under markiserna. Buffé med skinkstek smakade utmärkt. Sedan var det tid för en extra promenad i den ljumma aftonen. Östersund är en vacker stad med fina byggnader.

Natten blev varm trots öppet fönster, men på morgonen plaskade det av hjulen på asfalten utanför, regnet hade tydligen varit ymnigt.

Frukosten innebar också att vi fick packa vår egen lunch i plastpåse: smörgåsar, ägg och frukt. Sedan for vi österut till Ragunda på en smal 110-väg. Landskapet kring Östersund är ganska platt och bördigt. Därefter blev det ett mera böljande sceneri, där Indalsälven har skurit djupa fåror. Kraftverken, med  Krångede som störst, dämmer det vilda svallet.

Vi hamnade så småningom i Utanede - ede betyder lugnvatten på jamtska - och for på den lilla Kung Chulalongkorns grusväg ner till den thailändska paviljongen. Fantastisk guidning av Katarina som med drastisk ironi kryddade den utmärkta framställningen om den rent osannolika paviljongen i detta landskap. 20 000 besökare årligen är det nu men fler borde verkligen komma dit. En oas för alla människor, kanske i synnerhet för den meditativt lagda.

Så bar det av till Döda fallet, där samma Katarina informerade om den stora katastrofen  i slutet av
1700-talet, när älven bröt igenom sin naturliga fördämning, kanske assisterad av människors grävande. Numera har man byggt trappor ner till nästa vattennivå. 35 meters fallhöjd kan man konstatera, men efekten av genombrottet är för länge sedan utplånad, om man bortser från deltabildningar och ny åkerbruksmark.

Så var det dags för lunchen i solskenet. Många hade fått mjölksyra efter nedstigningen men vi andra hade nöjt oss med den fina panoramavyn från trappavsatserna.

Nu var det hemfärd. Vissa av oss klev av vid Jamtli och löste in oss för 90 kronor. Vi hade bespetsat oss på den 1000 år gamla ytterhogdalstapeten som hade hittats i en vedlår i en kyrka och sedan tvättats och visat sig vara i nästan oskadat skick. Bildspelet om tapeten uttryckte också funderingar över tapetens innehåll, som är kryptiskt  och kanske religiöst. Jamtli innebär också en massa hus av Skansentyp, vilket vi inte hann beta av, tyvärr. Vi fick i alla fall klappa en uppstoppad björn som stod på sina fyra ben i källaren. Sedan bar det av hemåt. Somliga promenerade, andra tog bussen. Så var det middag igen, nu med renskav med kantareller som huvudrätt. Efteråt blev det diverse partajer och promenader där alla stortrivdes.

Sista dagen med hemfärd kl 9. Över till Frösön med utsikt mot väster och besök utanför Frösö kyrka. Där var begravning så man skall givetvis inte störa. Massor av fin info från Siv om landskapet och dess historia. Som vanligt var hon väl påläst. Lotteri på Redheduk och småsaker. Nordénarna vann duken. Vi dödade också tiden vid transportsträckorna med ett par lappar med gåtfulla orter i Sverige samt djur av olika kaliber. Inge risti runar, som det skulle ha stått på en sten.

Kaffe i vackert väder i Åsarna. Nybakade bullar och busskaffe för oss som inte är allergiska mot pulver. Nu började det att dra ihop sig till mulet väder och några regnstänk kom. Vi tog vägen över Vemdalsskalet och förundrades över alla dessa fritidshus som står tomma utom i fyra månader när liftarna går. Byarna lever här tack vare turismen och det skall man vara tacksam för.

Så var det lunch igen, i Sveg: lax eller kyckling. Sedan hemåt på E45 med paus i Noppikoski där motorcyklarna stod på parad. De skulle träffas vid Hamra framkom det. Strax efter att vi hade lämnat Noppikoski kom regnet och vi ömkades över alla motorcyklar som vi mötte. Fint för oss med luftkonditionerad buss och med Tommy som utomordentlig chaufför.

Nu återstod bara avlämnandet av passagerarna. Två steg av i Johannisberg, flera i Vansbro. Innan Siv klev av där tackade vi henne igen för hennes hängivna arbete med denna härliga exkursion och Nordénarna skänkte henne spontant sin fina vinst, Redheduken. Tyvärr misstänker vi att denna tredagarstur med buss blir den sista i VGF:s regi, men vi som har varit med är ytterst tacksamma för alla härliga resor till olika platser i Norden.

Inge Kvist